
Don Antimedes Galla
Don Galla släkt i rakt nedstigande led från den store syldaviska frihetskämpen Horatius Galla. Antimedes slogs i frihetskriget mot Turkmenerna och gjorde sig ett namn som en iskall taktiker, en grym krigare och framförallt en överste som njöt av att bada i sina fienders blod. Flera av de massgravar och läger som senare upptäckts i området runt Brnitza bär spår av Gallas piska. I strid syntes Antimedes med sin älskade schäfer Vanja i koppel och i sällskap med sin vapenbroder Orion Nodes. I de allra mest blodiga striderna kunde Don Gallas synas mitt på slagfältet spelandes sin fiol- musik som kunde få den mest garvade soldat att gråta eller slåss till döden för den Syldaviska nationalismen.
Efter kriget pensionerade sig Don Gallas, men tvingades lämna Syldavien efter att hans kärleksaffär med Orion blivit känd- en typ av sexuell förbindelse förbjuden och bespottad av såväl Syldavien, Kejsarkulten och Inkvisitionen.
Gallas slog sig ner i en villa i New Panther tillsammans med sin fru Nodja och de två sönerna Anklides och Entropus. Här rekryterades Galla av inkvisitor Lukos Givrillion som tog honom med sig då han lämnade Eratora. Kvar i villan lämnade Galla sina två söner inlåsta i källaren, för någon av de otaliga regelbrott fadern ständigt upptäckte eller uppfann. Strax innan avfärd från planeten rymde schäfern Vanja och lämnades åt sitt öde.
Gallas gjordes till ledare för det andra av de två akolyt-grupper Lukos omgav sig med, förutom sina närmaste medhjälpare. På planeten Soh-Tent förintades hela Gallas grupp på grund av Joshua Pyrrhus enfaldiga ledarskap och Lukos Givrillion utnämnde Don Gallas till ledare för de resterande akolyterna.
Nu har tio år gått, och Gallas kantiga skärpa har slipats till runda, dekadenta former. Han är kraftigt överviktig, uniformen sitter illa och av det snaggade håret återstår bara oljiga testar. De isblå ögonen är vattniga, och känns mer som förlorade öar i ett dallrande hav av blekt och degenererat kött. Hans hjässa är prydd av ett fuktigt och varigt ärr efter en skottskada som sånär berövade honom livet. Han går från självspäkelse och fasta, till fet mat, droger och misstukt, och hans tidigare lustar och svagheter har blivit en återkommande gäst. Råheten och den själsliga kylan finns där dock, en oförutsägbarhet som kan upplevas mycket obehaglig. Men skönheten och kraftfullheten i hans forna uppenbarelse är ersatt av något sjukligt och slappt. Hans flin är vekt och lismande, hans ilska fruktansvärd. Med jämna mellanrum återfaller han i alkohol- och droganvändning, för att sedan ångra, slå sig med kätting och fasta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar