torsdag 5 februari 2009

Inför spelpass 1.




Teveskärmen flimrar oroväckande och blir svart. Det knastrar i högtalarna och en våg av sprakande ljussken far över bilden. Så tänds bildröret igen och en man med en väldig mikrofon och kragen uppfälld på sin beiga trenchcoat stirrar in i kameran. I bakgrunden syns fallfärdiga höghus, bilar som lämnats på gatan, plundrats och sedan täckts av graffiti. Vid ett hopsnickrat plåtskjul hänger det tvätt i ett snöre och en hukande kvinna står med ett plåtkärl i händerna och stirrar på mannen framför kameran.

Mannens läppar är spända och smal och ögonen kniper ihop för en sekund innan han andas in, kramar mikrofonen och öppnar munnen.

”Mitt namn är Voltaire Benton och jag är på plats för Panther Sky på en gata strax bakom Soonada-marknaden i New Panthers mest bortglömda stadsdel Baladaikos- hemvist åt stadens mest kriminella och farliga element. Någon gång under natten till idag skedde ytterligare ett i raden av den senaste tidens bestialiska mord - här alldeles bakom mig.”

Mannen vänder sig till hälften om och visar med handen. Kameran följer hans blick och zoomar in på ett tjugotal brunklädda gardister som står innanför en avspärrning på trottoaren. Utanför avspärrningen står ett femtiotal män och kvinnor i trasiga kläder. Ingen av dem tycks våga närma sig avspärrningen eller ens titta åt det hållet. På husfasaden bakom poliserna syns blodstänk minst fem meter upp på väggen.

”Allting tyder på att nattens händelser är kopplade till de så kallade Acacia-morden och Gardet står återigen svarslösa. Inatt slaktades tre män brutalt, styckades och berövades sina inre organ. Det finns ännu inga spår efter mördaren. Det enda som finns är skotthål då männen avlossat sina pistoler och en rutten stank av död och inälvor som för tillfället döljer lukten av sopor, smuts och mänsklig degenerering. Mitt namn är Voltaire Benton och Panther Sky tar, som alltid, er tittare till händelsernas centrum.”

Mannen vänder sig om och kameran följer honom då han korsar gatan, passerar en polisbil med snurrande röda ljus på taket och fram till de plastbanden som inringar mordplatsen. Kameran letar sig förbi mannen och trycker sig in över trottoaren och filmar mellan ryggarna på två brunklädda gardister. Trottoaren täcks av blod och rester efter mänskliga organ. Blodspåren går längst med trottoaren, som om någon av kropparna släpats flera meter. En av gardisterna vänder sig om och stirrar in i kameran med trötta blodspränga ögon.

”Stick.”

Kameran snurrar runt och zoomar återigen in på mannen som nu står bredvid en mörkhårig kortväxt kvinna klädd i korrekta svarta kläder. I nederkanten av kamerabilden syns att mannen håller lätt om hennes armbåge som om han ska försäkra sig om att hon inte smiter iväg. Mannen stirrar åter in i kameran.

”Vi står här med Dorotea Nyx, Senatorsrepresentant för Kollektivet som har sitt högkvarter några hundra meter bort på gatan.

Mannen vänder sig mot kvinnan.

”Dorotea, uppgifter från Gardet tyder alltså på att de tre männen som omkom här inatt var medarbetare till dig och högt uppsatta medlemmar av Kollektivets organisation. Hur ställer du dig till det faktum att Acaciamördaren jagar och slaktar medlemmar av arbetarnas organisation?”

Mannen riktar mikrofonen mot kvinnans ansikte, något för nära hennes mun. Hon ryggar tillbaka och börjar sedan prata med ett ansiktsuttryck fyllt av förakt.

”Det som hände inatt är djupt tragiskt och har drabbat oss alla med stor sorg och vemod. Det finns dock ingenting som tyder på att de så kallade Acaciamorden skulle vara riktade mot någon särskild, och absolut inte mot Kollektivets representanter. Vad jag vet så finns det inte heller något som säger att morden som skett de senaste månaderna är sammankopplade eller har utförts av samma mördare. Det vi ser här på den här gatan, och på övriga gator runt omkring Soonada-marknaden är inget annat än ett utslag av den fattigdom och det förtryck som folket lever under. De uppgörelser som sker mellan kriminella gäng, och gängens växande styrka kan enbart förklaras med en enda sak- förtryck. Det finns tillräckligt med resurser i New Panther, trots karantänen, att alla medborgare skulle kunna leva gott. Istället skor sig adelshusen på fattigdom och tvingar goda medborgare in i kriminalitet och desperata handlingar.”

Mannen talar igen.

”Det är väl trots allt så att flera av mördarens offer varit viktiga medlemmar för Kollektivets arbete?”

Kvinnan tittar bort, som om hon för ett ögonblick tänker gå iväg, och lutar sig sedan framåt mot mannen så att hennes läppar slår i mikrofonen och hennes röst ackompanjeras av ett svagt elektroniskt brus.

”De så kallade Acacia-morden är djupt tragiska och drabbar stadens fattiga. Kollektivets medlemmar rör sig dag och natt på de gator som Senaten och stadens adel och gardet valt att glömma bort. Det vi ser är priset som vissa måste betala för andras girighet.”

Mannen ger ifrån sig ett ljud, som en fnissning eller en utandning.

”Du kan väl ändå inte säga att Acaciamorden kan likställas vid det förfall som människor här ägnar sig åt? Trots allt är det ju så att flera människor sett samma sak, skuggor som rört sig i närheten av brottsplatsen strax innan morden, fågellika höga skrik och lukten som alla beskriver på samma sätt, en frän doft som från acaciablomman. Flera medborgare har dessutom känt doften inuti sina egna hem, sett sönderbrutna dörrar och fönster och märkliga tecken som ristats in i själva stenväggarna av någon slags vasst metalliskt verktyg. Inget av offren har heller rånats och flera av offrens anhöriga har berättat att offren i dagar innan morden skett hört viskande ljud, som vässande ljusa skrän och känt sig förfölja utan att kunna få syn på sina förföljare trots kameror och alarm.”

Kvinnan stönar.

”Precis sån skit som er skitkanal använder för att förleda och skrämma folket. Vi behöver inte fler myter här nere i den riktiga staden. Åk tillbaka till tevesoffan så hör vi som bor här nere av oss när det blir dags att vända det här samhället upp och ner.”

Kvinnan vänder sig hastigt om, så att hennes hår far upp i luften och landar över hennes axlar. Hon går med bestämda steg bort längst trottoaren, och hälsar med en nickning på kvinnan med plåtkärlet. Mannen vänder sig mot kameran.

”Kommer vi någonsin få svar på vem eller vilka som utsett sig själva till syndernas bestraffare? Följ Panther Sky för senaste nytt! Nu tillbaka till Georg i tevesoffan som ska visa oss en splitterny nödgenerator helt utan elektroniska komponenter. Mitt namn är Voltaire Benton och du tittar på Panther Sky.”

Mannen blinkar med ena ögat, höjer handen som en pistol med pekfingret utfällt och med en knyck på axeln avlossar han ett skott in i kameran.

Teveskärmen blir svart. Från högtalarna hörs ett raspigt skrik och ett väsande. Skärmen uppfylls plötsligt av ett grönt pulserande som övergår i röda cirklar som tycks vibrera. Skärmen blir svart igen och ljudet dör ut.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar