Den man som ni en gång såg som Kejsarens like, rättvisans och sanningens herre har genom åren visat sig vara lika skoningslös mot er som mot kättare och demoner. Lukos visar inga svagheter eller lojaliteter och är, för en inkvisitor anmärkningsvärt hemlighetsfull mot sina egna. Han litar inte på er. I hans ögon blänker era svagheter så fort ni möter hans blick. Han ser er. Han ser vilka ni egentligen är. Svaga, fulla av tvivel, kärl att fyllas av korruption och mörker. Ändå låter han er delta i kampen, han ger er detta som en ynnest, en gåva från överheten, den mäktiga, den allvetande.
Lukos Givrillion har kanske också förändrats? Har han alltid varit såhär? Kanske inte… Ni vågar inte diskutera detta, inte om han kan höra det, ni vet inte hur han skulle rreager. En gång i tiden, då han plockade er från planeten Eratora var han annorlunda, så är det nog, ja så måste det vara. Han var mer mänsklig. Han var öppen, han lyssnade på er. Inte som nu. Kanske är det på grund av den hudsjukdom som äter honom sedan flera år tillbaka som tvingat honom att byta delar av kroppen mot plastinplantat, på ytan lik mänsklig vävnad, men ändå i avsaknad av allt som är mänskligt. Och visst var hans ögon blå av ära och sanning när ni första gången tittade upp på hans väldiga gestalt (över två meter med väldiga axlar och överarmar!). Inte svart ögon som nu, svarta helt och hållet, och omgärdade av tunna små spruckna blodkärl likt spindelnät. Nä, så var han inte. Ändå liknar han sig själv. Samma bleka hud och långa klädnader i svart och grått, färglös, ja, så är han, gråsvart, vit och onyanserad. Skoningslös. På den tiden svingade han oftast sin väldiga klinga. Nu använder han gevär, eller pistol, eller håller sig i bakgrunden, låter sina lojala kämpar två akolyter som inte är med i er grupp föra våldets talan. Själv kliver han bara in då allt annat hopp är ute. Och då Lukos Givrillion kliver in lämnar ingen annan ringen levande, kastade handdukar eller ej. Han är metodisk i sitt mördande liksom i sitt undersökande, men håller sig alltid gömd och samarbetar aldrig med någon annan, förutom undantagen, som på Soh-Tent då han arbetade med Grå Riddarna, space marines.
Lukos Givrillion har ett väldigt kontaktnät som han håller er borta från, ni är inte värdiga än. Själv har han en mindre grupp av akolyter som står honom närmare. Bland annat en Orörbar, en människa med den hiskeliga förmågan att stötta bort alla andra, att utstråla obehag- men också att stänga av alla psykiska krafter i omgivningen- kanske hade ni vetat mer om Lukos annar, om inte hon varit där- hans älskarinna, den Orörbara Amelia.
Lukos är en del av Ordo Hereticus men har sedan länge klivit bort från alla officiella Inkvisitorsregler och normer. Han gör som han själv vill. Han går dit sanningen kallar.
Lukos har i många år kartlagt kulter som sysslat med både demoner och Xenos, han tror inte på den uppdelning som råder. Allt kätterskt ska brännas.
Lukos själv har länge jagat den krets av kultisthäxor som kallas Laksemierna- ett brödra och systerskap av häxor som alla svurit att rämna imperiet med marken. De färdas över hela kejsardömet och hjälper kulter som växer upp i kaos tecken men tar även kontakt med Xenos. Bland inkvistorer är det allmänt känt att Laksemierna inte har en egen agenda, de ställer sitt kunnande till förfogande, till synes slumpvis, till olika kulter. Lukos delar inte denna tro. Han är djupt övertygad om att Laksemierna har ett eget mycket tydligt mål, och att alla deras handlingar är del av en väldig konspiration som har ett enda syfte- att krossa Imperiet. Lukos har länge jagat efter ett ting eller ett namn (varken ni eller han vet inte vad det är) genom hela galaxen, som kallas Aschtad-pentagrammet.
Lukos Givrillion har kanske också förändrats? Har han alltid varit såhär? Kanske inte… Ni vågar inte diskutera detta, inte om han kan höra det, ni vet inte hur han skulle rreager. En gång i tiden, då han plockade er från planeten Eratora var han annorlunda, så är det nog, ja så måste det vara. Han var mer mänsklig. Han var öppen, han lyssnade på er. Inte som nu. Kanske är det på grund av den hudsjukdom som äter honom sedan flera år tillbaka som tvingat honom att byta delar av kroppen mot plastinplantat, på ytan lik mänsklig vävnad, men ändå i avsaknad av allt som är mänskligt. Och visst var hans ögon blå av ära och sanning när ni första gången tittade upp på hans väldiga gestalt (över två meter med väldiga axlar och överarmar!). Inte svart ögon som nu, svarta helt och hållet, och omgärdade av tunna små spruckna blodkärl likt spindelnät. Nä, så var han inte. Ändå liknar han sig själv. Samma bleka hud och långa klädnader i svart och grått, färglös, ja, så är han, gråsvart, vit och onyanserad. Skoningslös. På den tiden svingade han oftast sin väldiga klinga. Nu använder han gevär, eller pistol, eller håller sig i bakgrunden, låter sina lojala kämpar två akolyter som inte är med i er grupp föra våldets talan. Själv kliver han bara in då allt annat hopp är ute. Och då Lukos Givrillion kliver in lämnar ingen annan ringen levande, kastade handdukar eller ej. Han är metodisk i sitt mördande liksom i sitt undersökande, men håller sig alltid gömd och samarbetar aldrig med någon annan, förutom undantagen, som på Soh-Tent då han arbetade med Grå Riddarna, space marines.
Lukos Givrillion har ett väldigt kontaktnät som han håller er borta från, ni är inte värdiga än. Själv har han en mindre grupp av akolyter som står honom närmare. Bland annat en Orörbar, en människa med den hiskeliga förmågan att stötta bort alla andra, att utstråla obehag- men också att stänga av alla psykiska krafter i omgivningen- kanske hade ni vetat mer om Lukos annar, om inte hon varit där- hans älskarinna, den Orörbara Amelia.
Lukos är en del av Ordo Hereticus men har sedan länge klivit bort från alla officiella Inkvisitorsregler och normer. Han gör som han själv vill. Han går dit sanningen kallar.
Lukos har i många år kartlagt kulter som sysslat med både demoner och Xenos, han tror inte på den uppdelning som råder. Allt kätterskt ska brännas.
Lukos själv har länge jagat den krets av kultisthäxor som kallas Laksemierna- ett brödra och systerskap av häxor som alla svurit att rämna imperiet med marken. De färdas över hela kejsardömet och hjälper kulter som växer upp i kaos tecken men tar även kontakt med Xenos. Bland inkvistorer är det allmänt känt att Laksemierna inte har en egen agenda, de ställer sitt kunnande till förfogande, till synes slumpvis, till olika kulter. Lukos delar inte denna tro. Han är djupt övertygad om att Laksemierna har ett eget mycket tydligt mål, och att alla deras handlingar är del av en väldig konspiration som har ett enda syfte- att krossa Imperiet. Lukos har länge jagat efter ett ting eller ett namn (varken ni eller han vet inte vad det är) genom hela galaxen, som kallas Aschtad-pentagrammet.
Häxan Judah Ezar har länge varit Lukos dödsfiende och de har cirklat runt varandra över hela världar, det är därför något förvånande att ni får uppdraget att bekämpa honom. Lukos har svurit att själv bränna denna häxa, ända sedan Judah slaktade Lukos egen läromästare för femtiotre år sedan (ett inristat streck på Lukos sabelhandtag för varje år…).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar